The first chapter of Torsten Pamp’s Tour of Ireland project takes us to Lahinch.
The atmosphere in the old pub on the West Coast of Ireland is great. Pint glasses are replaced as soon as they are emptied and the three musicians have no trouble getting the guests singing along in song after song. The guy next to me fills the breaks with more or less true golf stories.
At ten fifty-five – five minutes before the law says that the pub must close:
— Last orders please!
No one cares about the bartender’s request. He waits a couple of minutes, then quietly moves to the windows, pull down the shades – and locks the door.
The evening can continue a few more hours.
Earlier in the day we had been playing golf in Ballybunion, next day expecting a round at Lahinch. 48 incomparable hours that was the start of two decades of discovery trips to the island that has so many amazing links golf courses and wonderful stories.
I have experienced the courses myself, the stories you may believe or not. However, the old member next to me states that they are completely true.
The Southwest. Ballybunion, Lahinch, Tralee, Dooks, Waterville – even the names are like sweet music. In later years, the classics are also supplemented with greatness Doonbeg.
The master’s scam conned all
The course at Lahinch GC is played over and beteween the dunes.
Lahinch is only 60 kilometres south of idyllic festival town of Westport. It still takes more than two hours to drive. Road signs show the maximum speed of 100 km/h – but it is often difficult to get over 50. The roads are just as crooked as they were probably on the horses’ time. And it feels as if the distances were measured as the crow flies.
As if golf was a religion, the course is laid out near the center of the village –and within walking distance of the hotels. We play over and between the hills and dunes along the beach and spot a trotting driver training his horse just at the water’s edge. It’s not easy to keep the concentration solely on the game. But it’s needed when we come to two of the world’s most famous, hidden holes. Klondike is a short par 5 while the Dell is a 150 meters long par 3. On both, the approach is over high dunes against hidden greens. With a white, painted stone on top of the sand dune as aiming point. When Mackenzie in the 20’s would freshen up the track from 1893, he was forbidden to touch the two holes.
Coming back to the clubhouse, The Old Member sits at his favourite spot, ready to proudly tell the best story from the club:
THE MASTER’S TRICK: John Burke was a masters also in conning his opponents into the wrong club selection.
John Burke, who was Ireland’s great match player fifty years ago, knew not only how to hit the ball better – he also knew in best poker way to exploit match game. Before the last round in Ireland’s great championship game, if it was still not settled after 16 holes, he always agreed with his caddy to blow their opponents. «If the distance is a three wood, I ask for a five, loud enough for him to hear it – but of course you give me the three. And if it is five wood distance, I ask for the three, but you give me the five.»
Opponents went the trick each time and played their approach shot with the wrong clubs.
Burke became Irish match play champion eleven times – the tournament that is still played at Lahinch.
Next stop Doonbeg.
Do you like this post? Please sign up to be notified when new posts are out. And please share this article with your friends by using the share buttons underneath.
[nsu-form]
«Allt er sant»
Irlands västkust. Det är hög stämning i den gamla puben. Ölglasen byts ut så fort de töms och de tre musikerna har inga problem med att få gästerna med sig i sång efter sång. Pauserna fyller bargrannen ut med mer eller mindre sanna golfhistorier.
Så blir klockan fem minuter i elva – det magiska klockslaget när lagen säger att puben måste stänga.
— Last orders please!
Men ingen bryr sig om bartenderns uppmaning. Han väntar till synes uppgivet ett par minuter, går sen lugnt fram till fönstren, drar ner rullgardinerna – och låser dörren.
Kvällen kan forsätta ett par timmar till.
Tidigare på dagen hade vi spelat golf på Ballybunion, nästa dag väntade en ny runda på Lahinch. 48 makalösa timmar som blev starten på en ett par decenniers upptäktsresor till ön med de fantastiska linksbanorna och sanslösa historierna.
Banorna har jag upplevt själv, historierna får ni tro vad ni vill om – men Den Gamle Medlemmen påstår att de är alldeles sanna.
Sydväst. Ballybunion, Lahinch, Tralee, Dooks, Waterville – till och med namnen är som ljuv musik. Sedan några år har klassikerna dessutom kompletterats med storheten Doonbeg.
Mästarens bluff lurade alla
Lahinch ligger bara sex mil söder om idylliska festivalstaden Westport. Det tar ändå mer än två timmar att köra. Vägskyltarna visar max 100 km/tim – men det är oftast svårt att ens komma över 50. Vägarna är lika smala och krokiga som de förmodligen var på hästskjutsarnas tid. Och det känns som om avstånden var mätta fågelvägen.
When Old Tom Morris laid out the Lahinch Golf Course, he placed it among the sand dunes. They are lower further from the sea.
Som om golf var en religion har man lagt ut banan nästan mitt i byn -på promenadavstånd från hotellen. Vi spelar över och mellan kullarna längs sandstranden medan en travkusk tränar sin häst precis i vattenkanten. Det är inte helt lätt att hålla koncentrationen enbart på spelet. Men det krävs när vi kommer till två av världens mest berömda dolda hål, Klondike, ett kort par 5 och the Dell, ett 150 meter långt par 3. På båda ska vi göra inspelen över höga dyner mot dolda greener. Siktpunkten är en vitmålad sten överst på sanddynen. När Mackenzie på 20-talet skulle fräscha upp banan från 1893 förbjöds han att röra de båda hålen.
När vi kommer tillbaka till klubbhuset sitter Den Gamle Medlemmen på sin favoritplats beredd att stolt berätta bästa historien från klubben:
«John Burke, som var Irlands store matchspelare för femtio år sedan, visste inte bara hur man slog bollen bäst – han visst också hur man på bästa pokersätt utnyttjar matchspelet. Inför de sista runderna i Irlands stora matchmästerskap kom han, om det fortfarande inte var avgjort efter hål 16, överens med sin caddie att blåsa sina motståndare. – Om avståndet är för en trä-trea ber jag dig om en femma så att han hör det – men du ger mig naturligtvis trean. Och om det är för femman ber jag om trean, men du ger mig femman. Motståndarna gick på finten varje gång och spelade in med helt fel klubbor.»
Elva gånger blev Burke irländsk mästare i matchspel – stortävlingen som fortfarande spelas på Lahinch.
Next stop Doonbeg.
